På lördagen vaknade vi till en riktigt dimmig dag och nu hade vindarna ökat rejält med över 20 m/sekund i byarna. Det blev ingen vårklädsel när vi träffades utanför bilarna.
Eftersom det lovades mindre dimma senare på dagen började vi med ett besök på Havets Hus. Vi besökte Havets Hus för över tio år sedan så det kändes att det var dags för ett nytt besök. Akvariet som öppnade 1993 har till syfte att visa ett urval av de djur som lever i Gullmarsfjorden och Västerhavet. Det visas ett 100-tal arter i massor med stora akvarier.
De har också flera bevarandeprojekt, där vi t ex såg en film om småfläckig rödhaj, som föds upp och sedan sätts ut i Gullmarn. Det som är speciellt med Gullmarn är att det är Sveriges enda äkta fjord med tröskel, vilket gör att djur som lever på stora djup finns så nära inpå oss. Gullmarsfjorden är 118,5 meter som djupast och tröskeln är mellan 20-40 meter.
Många vackra och mindre vackra fiskar, skaldjur och blötdjur såg vi och det här är verkligen ett museum för alla åldrar.
Sedan är det ju tur att vi trots åldern har barnasinnet kvar ??? Det blev dock inga inköp!
Sedan fortsatte vi ut mot Stångehuvud, som blev naturreservat 1982. Här har bohusgraniten sin sydligaste landfasta utlöpare. I slutet av 1800-talet bröts granit här under nästan 50 år. Calla Curman som var gift med Carl Curman, en badläkare som räknas som grundare av Lysekil som badort, köpte 1916-1920 in stora delar av det vackra granitlandskapet som på så sätt räddades och därför kan vi idag gå och njuta av den underbara naturen.
I området som ligger längst ut på Stångenäset väster om Lysekil har man märkt ut flera vandringsleder över klipporna. Vi följer de rödvita markeringarna för en 4 km lång promenad där vi passerar Pinneviksbadet och sedan kommer till en bergsbrant med två igenmurade öppningar. Detta bergsrum var en del i en minstation som användes av kustartilleriet under andra världskriget. Härifrån kunde man aktivera minor i farleden om främmande fartyg eller u-båtar försökte ta sig in mot Lysekil.
Sedan fortsatte vandringsleden över de rosa klipporna. Tack och lov var leden fixad med trappor, räcken och lämpliga stenblock för annars hade det inte varit lätt att ta sig fram. Vackra vyer hade vi denna dimmiga dag och ganska rejäla vågor slog mot klipporna.
På ett ställe finns en skylt som berättar om ”Kramkistegubben” en fantasiformation, som liknar en gubbe. Den stora kala hjässan ska ligga mot norr och sedan kan man med lite fantasi urskilja ett bistert ansikte, ett par armar tätt ihop och ett par knän…..
Snart ser vi en av Lysekils mest kända byggnader, nämligen det lilla vita fyrhuset, längst ut på Stångehuvud.
Fyren på Stångehuvud var i bruk fram till 1940 då den ersattes av en fyr på den närbelägna ön Humlesäcken. Eftersom huset var så förknippat med platsen revs det aldrig trots att det inte hade någon funktion för sjöfarten och 2009 fick fyrhuset en välbehövlig renovering så det kommer säkert att stå kvar på sin plats i många år till.
Här blåste det verkligen friska vindar så vi blev inte så långvariga uppe på klippan utan fortsatte promenaden tillbaka mot centrum och en sen lunch i husbilen.
Tänk senare på eftermiddagen klarnade det faktiskt upp och det blev ytterligare en liten promenad i staden. Då hade dimman lättat så vi fick syn på det fina hjärtat, som gjort för turister att fotograferas i.
Vår sista kväll i Lysekil för den här gången blev det mer golf framför TV:n och under natten ökade vinden ytterligare så det blev en rejält blåsig hemfärd på söndagen.
bmlarsreseblogg 
Lämna en kommentar