bmlarsreseblogg

När vi lämnar León styr vi söderut mot den portugisiska gränsen och nu får vi färdas på en både naturskön och otroligt kuperad vägsträcka, även om vi väljer stora vägar. Det blir en övernattning i en bergsby på en parkering för husbilar och lastbilar, vi får njuta av en vacker solnedgång men sedan väntar en kall natt med temperaturer kring nollan.

Nästa dag fortsätter vi till Peso da Regua, som är det centrala navet och arbetarstaden i den UNESCO-skyddade vinregionen. Dourodalen avgränsades formellt redan 1756, vilket gör det till ett av världens äldsta reglerade vinområden. Hela Douro är alltså en vinregion, medan det bara är delen mellan Peso da Regua och Pinhão som hör till världsarvet, sedan 2001.

Vi kommer till Peso da Regua vid lunch och tar en ställplats med el (vi är fortfarande inte helt övertygade om vår el fungerar eller ej). Här finns det olika sorters husbilsplatser vid floden, De med el kostar 3€/natt medans de andra är gratis. Vår bil var väl precis i längsta laget och när vi skulle köra upp på klossar lyckades vi med bedriften att bakkanten tog i en låg stenkant så vi fick plocka fram alla husbilsägares bästa vän, nämligen silvertejpen…

Peso da Regua är ingen speciell stad men vi tog en promenad längs floden och beundrade de branta terrasserade vinodlingarna, tänk vilket jobb att odla och skörda här. På andra sidan floden står logotypen för Sandemans portvin nämligen mannen klädd i en slängkappa och en andalusisk hatt.

När vi sedan går upp på gångbron ser vi ett känt ekipage komma inrullande, nämligen Jeanette och Robban från @glampingexplorer i sin svarta plåtis ”Blackie” med släp. Vi går bort och säger hej och sedan fick vi en trevlig eftermiddag tillsammans.

Nästa dag har vi beslutat oss för att ta en tågtur till den lilla staden Pinhão. Det är en del av den historiska Linha do Douro, som följer flodens slingrande lopp. Vi köper våra biljetter och som pensionärer betalar vi halv avgift och åker t o r för 3,2€. Det är riktigt vackar vyer längs vägen,men motljus och riktigt skitiga fönster gör det helt omöjligt att fånga dem med kameran. De får vi bevara i minnet.

Efter en knapp halvtimme är vi framme i Pinhão och den största sevärdheten stöter vi på så fort vi kliver av tåget, nämligen järnvägsstationen. Den är prydd med vackra azulejos, med motiv från vinodlingen och floden. De är så detaljrika och vackra.

Vi tar en promenad här längs floden och en biflod där flera turbåtar ligger och väntar på passagerare. Där ligger även en liten småbåtshamn. Här börjar citrusfrukterna mogna och på en sluttning är olivskörden i full gång.

Vi kommer bort till den gamla stenbron och det är verkligen en mysig promenad. En annan bro som är av betydelse är järnvägsbron från 1906, som är ritad av Gustave Eiffel.

En del av dagens turistbåtar är kopior av ”Rabelo-båtarna”, som användes för att frakta portvin på floden. Vi njöt verkligen av de vackra vyerna och nu börjar även solen värma oss.

När det blir dags för lunch hittar vi en servering med fin utsikt över kullarna och vad passar bättre än en liten chark- och ostbricka. Tillsammans med ett glas lokalt rödvin och pinfärskt bröd blev det en riktig festmåltid.

Snart är det dags att passa på tåget för att åka tillbaka till Peso da Regua för nästa dag är det dags att fortsätta vår resa. Vi hade tänkt åka ut till Porto vid kusten och sedan fortsätta längs med den söderut men nu hotar väderlekstjänsten med stora mängder regn i veckan, så istället planerar vi att åka mot sydost in i Spanien några dagar innan vi drar oss ut mot kusten. Det är fördelen med att ha gott om tid att det inte gör något att omplanera ibland.