Efter besöket i Pilane fortsatte vi över till Orust och ställplatsen i Henån. Här finns det enligt appen 45 platser med el men när vi tittade var det betydligt fler. Ställplatsen ligger nere i gästhamnen och för 250 kronor får man el, dusch, toaletter, gratis tvättmaskin, färskvatten samt tömning av toalett och gråvatten. När vi kom fram på eftermiddagen fanns det faktiskt drygt tio platser lediga så vi bestämde oss för att stanna två nätter. Nästa dag tog vi beslutet att använda Västtrafik och tog lokalbussen till Tuvesvik, ca en timme bort. Där tog vi Västtrafiks färja över till Gullholmen, en färd på ca fem minuter. Nästa gång ska vi planera lite bättre då färjan fortsätter med en naturskön led till Käringön, en ö vi afktiskt aldrig har besökt. Dit tar det ca 40 minuter.
Gullholmsön är ett av västkustens allra äldsta fiskelägen. Det lär ha bott människor här redan på 1200-talet.
Under 1700- och 1800 talen var sillfisket stort och samhället på ön växte. Fisket avtog efter första världskriget på grund av försämrad lönsamhet. Människorna sökte sig bort från öarna, skolan och konservfabriken lades ned och många hus såldes till sommargäster.Många av de äldre husen är väl bevarade och man kan lätt se skillnad på de små, enkla fiskarstugorna och de stora pampiga kaptenshusen. Husen står tätt tillsammans, vilket beror på att Gullholmen, fram till 1999, var en så kallad kronoholme. Detta innebar att marken ägdes av kronan/staten och var fri att bygga på var man ville. Vi strosar omkring på de smala gatorna bland husen.
Rätt som det är kommer vi upp till stenhuset, som är ett av öns äldsta hus från 1800-talet med gamla husgeråd, möbler m.m. är idag ett museum, som tyvärr inte var öppet idag.
Stenstugor som denna har i Sverige använts till bostäder sedan tidigt 1700-tal, möjligen ännu tidigare. De byggdes av människor, som på grund av fattigdom inte kunde bygga ett vanligt trähus. På Gullholmen återstår idag endast denna som tillkom 1832. Stugan har dubbla stenväggar och mellanfyllning av skal och jord.
Sedan drar vi oss mot den vita träkyrkan. Gullholmen blev Kapellförsamling med rätt att bygga egen kyrka, anställa präst och bygga prästgård, 1798
Kyrkan som kom att byggas på Lilla Härmanö, i en dalgång, i skydd för vindarna var färdig att tas i bruk hösten 1799. I samband med en yttre renovering år 1904 ersattes det ursprungliga låga tornet med den nuvarande smäckra spiran. Vi tycker de bohusländska kyrkorna är enkla och vackra med sina votivskepp, som hänger i taken.
En fin dag som denna är det många som njuter på den bilfria ön och köerna är långa till glasskiosken och Albins fisk, där vi köpte var sin rejäl laxburgare med fetaost. Självklart blev det också en glass.
Gullholmen och Härmanö sitter idag ihop via land och gångvägar. Öarna bildar tillsammans det gemensamma samhället och tätorten Gullholmen, där Härmanö utgör den större, lummiga och delvis karga naturdelen medan Gullholmen är tätt bebyggt. På Härmanö finns flera vandringsleder, som lät lockande men den här dagen höll vi oss i de bebyggda områdena.
När vi promenerar söderut passerar vi skylten och trapporna upp till Lotsutkiken, som alltid var ett av Gullholmens välkända kännetecken. För några år sedan återskapades den gamla signalstationen och dess gamla signalsymboler i Föreningen Gullholmens regi. Vi var där för ganska många år sedan och då var det lite mer ”pinnar” på utkiken.
Vi besökte en utställning där några konstnärer ställde ut sina alster. Det var olika konstarter, bl a keramik och foto.
Sedan fanns det ett Konstmuseum som tyvärr var stängt idag p g a sjukdom, där det annars visas ”tidstypiska färgstarka målningar över ön”, enligt reklamen. I det s k Skeppshuset kan man få kliva in i en annan tidsepok, men när det öppnade på eftermiddagen var det dags för oss att återvända bort till Piren för att inte missa färjan tillbaka till Tuvesvik och ta bussen tillbaka till Henån. Det blev vår sista utflykt de här dagarna på Tjörn och Orust innan vi vände tillbaka till Falbygden.
bmlarsreseblogg 
Lämna en kommentar