bmlarsreseblogg

Den här sommaren ställer de nederländske fotografen Anton Corbijn ut på Sliperiet i den lilla orten Borgvik, några mil väster om Karlstad. Vår fotoklubb skulle arrangera en resa hit i början på september men eftersom vi inte är på hemmaplan då så passade vi på att ta den vägen på vår väg hem från Tyresö. Efter en riktigt regnig söndag med en övernattning i Karlstad kom vi till Borgvik på måndagsförmiddagen och vilken charmig ort vi möttes av, dessutom har den en gedigen historia.

Borgvik hade en central plats i Värmlands historia. Borgviksälven hette förr ”Värma” och de som bodde här kallades ”värmar” och från detta ord kommer troligen landskapsnamnet Värmland. I Borgvik utnyttjades kraften från forsen till att driva både kvarnar och sågar. I början av 1600-talet startade järnframställningen här och avgörande för etableringen var tillgången på vattenkraft och träkol samt bra förbindelser med omvärlden.

Från början fraktades färdigt tackjärn hit för vidare bearbetning. Senare byggdes en masugn för att kunna bearbeta järnmalmen på plats. Järnframställningens storhetstid var under slutet av 1800-talet. Produkterna fraktades på skutor mot Göteborg för vidare export ut i världen och t o m Eiffeltornet är delvis byggt med järn från Borgvik.

Vi åkte ner till den lilla campingen/ställplatsen i gästhamnen. Där finns ett drygt 20-tal platser. Vi betalar 270 kr för en plats utan el. Det finns ett litet servicehus med ett litet kök, dusch och toaletter. Sedan finns det ett litet glasscafé vid strandkanten. Vi tog en liten promenad ut på bryggan och på andra sidan viken ligger två röda trähus. Det största är Järnvågen, en timmerbyggnad från 1797 där man vägde järnet innan det skeppades vidare.

Vi tar oss en promenad in mot samhället och först går vi upp mot kyrkan. Den invigdes 1718 och har en välbevarad 1700-talsinteriör och är en av de vackraste i Värmland med fina takmålningar. Tyvärr var kyrkan låst så det blev inget besök, men vi fick syn på ”en rostig plåt” som jag läst om i en turistbroschyr. Runt om i Grums kommun ska det finnas sju konstverk som detta. På varje finns det några rader ur olika välbekanta Sven-Ingvarslåtar och SvenÉrik Magnusson som var sångare i orkestern kom från Slottsbron, strax söder om Grums.

Vi fortsätter upp längs genomfartsgatan och efter vägen ligger flera vackra hus byggda i sintersten, vilket är en oputsad slaggsten, som tillverkades av masugnsslagg. Vi passerar Varmbadhuset, en Klensmedja och bruksmuséet innan vi kommer fram till Kungskvarnen, som är både restaurang och hotell. Här blir det en glasspaus.

Här är det riktigt vackra omgivningar och då ser vi ruinen efter masugnen. Hyttan stod färdig 1865 och produktionen lades ner 1922. Här gick vi och strosade runt en god stund för miljön var helt fantastisk.

Sedan var det dags för huvudanledningen till vårt besök i Borgvik, nämligen besöket på Sliperiet för att se fotoutställningen. Sliperiet kombinerar konst, musik och mat. Det är sångaren i Sven-Ingvars, Oscar Magnusson, som köpte den gamla massafabriken och träsliperiet 2009 och öppnade det som konsthall 2010. Här har man även flera konserter varje sommar.

Vi löser vår entré och börjar med att gå upp på ”Vinden”. Där ställer några nutida värmländska konstnärer ut. En del verk tycker vi är bra men när man lindar in en människoliknande figur och en halmbal i plast och vill sälja detta för enorma pengar då hänger jag inte med längre.

Sedan går vi ner till Anton Corbijns foto. Han är mest känd för att fotografera berömda musiker och musikgrupper i svartvitt och i en ganska grovkornig stil. Han har också regisserat musikvideor och då även jobbat med en del svenska artister som Roxette och Ulf Lundell. Här går vi och tittar en god stund innan vi går hem och njuter av den fina sommarkvällen.

Nästa dag hotar SMHI med skyfall och åska men vi tänker ändå åka ytterligare ett par mil norrut innan vi vänder hemåt, nämligen till Wärmskogs Café och där äta deras berömda räkmacka till lunch. Wärmskogs Café ligger i Liljenäs hembygdsgård vid sjön Wärmelns strand. Det är en riktig turistattraktion med runt 80 000 besökare varje sommar. Även denna dag var det kö till de räksmörgåsar som merparten av gästerna väljer. De finns i två storlekar med 150 eller 300 gram skalade räkor. Vi nöjer oss med de mindre men de var rejäla nog för oss.

Mätta och belåtna hann vi tillbaka ut till Laikan innan åskan brakade loss på allvar och när vi passerade Töreboda åkte vi genom drivor med hagel.

Nu blir det några dagar på hemmaplan och inte är det helt fel när vi har vår underbara privata ”Eremitplats” att koppla av på. Vi avslutar inlägget med en skylt som stod utanför Sliperiet.