I mellandagarna sken solen och då bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att besöka fästningen i Sagres. Förra gången var det ju stängt p g a strejk.
Det är ett av de mest besökta turistmålen i södra Portugal med mer än 500 000 besökare varje år. När vi nu närmar oss halvön med sina branta klippor ner mot Atlanten är det verkligen fler än vi som sökt sig hit denna vackra dag.
Det var på denna udde som Henrik Sjöfararen byggde en fästning och enligt legenden även en skola för sjöfart och ett varv. Härifrån förverkligade han sin dröm ”att se vad som låg bortom Kanarieöarna och Cape Bojador… och försöka upptäcka saker som är dolda för människan”. Från 1419 till 1460 lade han sin energi och inkomsterna från Kristusorden, där han var mästare, på att bygga skepp och skicka ut sjömän mot okända vatten. 1434 rundade de första sjömännen den fruktade Cape Bojador i Västsahara- regionen. Med denna prestation öppnades Afrikas västkust för utforskning och Portugals imperium expanderade. Till slut,1498, kunde Vasco da Gama segla runt kontineneten och nå Indien.
Mycket lite finns idag kvar av prins Henriks ursprungliga fästning och murarna som möter oss är en del av ett 1600-talsfort. Det är inget klassiskt konstruerat fort utan en stor mur som skiljer fastlandet från udden, där de andra tre sidorna skyddas av 60 meter höga klippor.
Här får vi köa en stund innan vi får betala vår entré på 10€/person och kliva in genom porten till fortet och udden. Här innanför ser vi till vänster en av sevärdheterna, nämligen den stenlagda gigantiska kompassrosen, Rosa dos Ventos. Den är 43 meter i diameter och det sägs att den användes av Henrik själv för navigering. Den grävdes fram 1919. Den finns också på bild inne i museet på området.
I museet finns mycket historia och en del detaljer från den gamla fästningen.
Här ligger också den lilla kyrkan Igreja de Nossa Senhora da Graça (Vår Frus Kyrka). Den byggdes på 1500-talet och ersatte en äldre kyrka, men den skadades vid jordbävningen 1755 och restaurerades sedan. Nu när vi var här var den tyvärr inte öppen.
Det går en ca 3 km lång vandringsled längs uddens kant. Vi går den och njuter av utsikten åt olika håll. Västerut ser vi fyren vid Cabo da Sao Vicente, som vi besökt tidigare.
Även här står mängder med fiskare längs kanterna och nog ser det lite farligt ut, men de är väl vana vid naturen.
Framför oss ser vi fyren och en speciell formation, ”Voz do Mar” ( Havets röst). Det är ett ljudkammarprojekt, som utnyttjar en geologisk förkastning och tidvattnet för att skapa ljud. Här går vi in i en labyrint och på ett par ställen finns det galler där vi hör ett dånande ljud.
Längs vägen finns det flera informationsskyltar om fåglar, flora och en massa annat. Här passerar många flyttfåglar på sin väg till Afrika på hösten.
När vi kommit runt går vi även upp på de gamla murarna innan vi är nöjda med besöket och vänder tillbaka till Silves.
Vi kan kanske säga att platsens historia är det mest intressanta då det inte var så jättemycket att se inne på området men en tevlig utflykt i det fina vädret fick vi.
bmlarsreseblogg 
Lämna ett svar till Anita Avbryt svar