Förra året gick vår premiärtur med Laikan till Valbodalens ställplats utanför Lysekil. Då hade vi tänkt vandra Västerhavspromenaden in till Lysekil men vädergudarna ville annat. Tillsammans med Yvonne och Jakob gick vi en liten bit väl påpälsade i dunjackor och långkalsonger men när vi nästan blåste av bryggorna tyckte vi inte det var så skoj.
Därför har vi sedan dess pratat om att vända tillbaka för att njuta av detta prisade byggnadsverk när vädret var lite gynnsammare. Efter mitt tandläkarbesök i tisdags var det dags och trots att vi var där på den stora ställplatsen strax efter kl 12 fanns det bara ett fåtal lediga platser, men vi fick en bra plats, som vi bokade för ett par nätter. Nu blev det lunch och avkoppling i solen. Det tyckte vi att vi behövde.
Vad är då Västerhavspromenaden frågar sig säkert vän av ordning? Den är ett verk av Lysekils Vänner. Det är en förening som, enligt deras hemsida, ”hjälper till att förbättra, försköna och bland annat förenkla tillgängligheten till olika besöksmål i vår vackra stad”. De arbetar helt ideellt. Från början var det endast ett fåtal medlemmar men numera är de ett 30-tal som med stor passion och hantverksskicklighet har gjort så fina arbeten.
När vi vilat upp oss och det börjar rycka i benen tar vi en liten kvällspromenad förbi småbåtshamnen och mot bryggpromenaden. Det är ett härligt sommarliv bland fiskebodar, båtar och badbryggor. Tänk att vi äntligen fick sommartemperaturer så vi kan njuta av kvällssolen i shorts och kortärmat.
När vi kommer tillbaka till ställplatsen i Valbodalen tar vi oss en titt på Lysekils Vänners nästa projekt. Nu ska de ersätta en delvis raserad stentrappa från ställplatsen och upp till berget. Det blir en 1,2 m bred och 150-200 meter lång ramp upp till bergsplatån där man har en fantastisk utsikt över västerhavet. Längs den slingrande rampen finns flera fina rastplatser. Vi läser senare att det här projektet har stött på motstånd då en del tycker att rampen ger för stora avtryck i naturen, medan förespråkarna anser att tillgängligheten blir större och vi kan inte annat än att hålla med. Vi går så långt de hunnit i sitt arbete och får utsikt över den fulla ställplatsen.
Nästa morgon är vi inte lika glada när vi vaknar. Vi vaknar av ett envist smatter på taket och under natten har vi hört åskan mullra…
Detta ska dock fortsätta österut och vid 11-tiden vågar vi oss ut på vår promenad längs vattenkanten fram till Lysekil. Nu kan vi i sakta mak och med många stopp njuta av vad dessa män (jo det är endast män på fotot över deltagarna) har åstadkommit. Enligt hemsidan har det gått åt 30 000 ideella arbetstimmar, 150 000 skruvar och mängder med tryckimpregnerat trä, men utan en otrolig yrkesskicklighet hade de aldrig kunnat få det här resultatet. Den går mellan Stora Långevik och Ålevik. Bryggpromenaden är 1100 meter lång och följer klippkanten så otroligt fint. Skulle det dyka upp en sten så byggs den in osv.
Det finns många fina tillfällen att slå sig ner med en fika eller bara titta på den vackra utsikten, ingen plats är den andra lik. Det finns inga vassa kanter, varje hörn är omsorgsfullt rundat. Hela promenaden är tillgänglighetsanpassad och vi möter flera familjer med barnvagn och kärror. Det har även byggts ett vackert hopptorn, med ”läktare” för medföljande.
Lysekils Vänner har fått flera pris för sitt arbete, både Byggnadspriset 2023 och Årets Hållbarhetskliv 2024.
Efter ett tag når vi den äldre delen av bryggpromenaden och Norra Hamnen inne i Lysekil. Här passerar vi ”Sillen”, ett av Lysekils landmärken. Den är skapad i röd granit av konstnärem Ivana Machackova och är starkt förknippad med stadens historia och sillfisket.
Eftersom vi besökt Lysekil ett flertal gånger så var det just Västerhavspromenaden som vi siktade in oss på den här gången, men nu var det hög tid för lunch så vi drog oss mot Södra hamnen och en uteservering där de serverade en av våra favoriter, ”Havets Wallenbergare” som dagens lunch.
Sedan var det dags att dra oss hemåt och då tog vi vägen genom Gamla Stan, Lysekils äldsta stadsdel. Området består av kullerstensgator med vackra hus och charmiga gränder. Utmed Gamla Strandgatan står den välbevarade träbebyggelsen från mitten av 1800-talet och några decennier framåt. På flera av husen finns små skyltar som berättar om dess ägare och historia.
Promenaden tillbaka var precis lika vacker och Bohusläns landskapsblomma, den vackra kaprifolen har börjat blomma. Längs vägen blommade också fingerborgsblomma (Digitalis purpura), vilken är så vacker men ack så giftig.
Vi fick ytterligare en fin kväll och kunde sitta ute länge. Det blev kantarellmackor i kvällssolen, inte med sommarkantareller från skogen, men de som frysboxen levererar är inte fy skam de heller.
Efter en lång frukost som vi fick äta inomhus för nu hade vindarna ökat ordentligt igen packade vi ihop efter ett par fina dygn för nu väntar skojigheter på hemmaplan, men någon mer övernattning ska vi hinna med innan dess och till Bohusläns granit kommer vi att återvända innan sommaren är slut…
bmlarsreseblogg 
Lämna ett svar till Sara i Barcelona Avbryt svar