I onsdags skulle Lars tillsammans med ytterligare ”60-golfare” från Falköping träffas på Ulricehamns GK för årets golfutflykt.
Då bestämde vi oss för att fira Kristi Hímmelfärdshelgen i fina Ulricehamn. När spelet för dagen var klart och lunchen uppäten åkte vi ner från Lassalyckan och hade turen att få den sista av de sex gratis husbilsparkeringarna som finns nere vid Ulricaparken i hamnen.
Det finns ytterligare två platser med tre resp fyra platser. Det är verkligen snyggt gjort av staden att ställa de här platserna till husbilsåkarnas förfogande och troligen lockar det turister som både handlar i butikerna och äter på restaurangerna, således win-win. Det finns även en viss service med toalett och latrintömning. Gråvattentömning finns några kvarter bort.
På onsdagen hade vi hört av oss till Maggan och Ingemar Lillvik (med bloggen pensionarsvil(l)an). De var på hemmaplan så vi blev hembjudna till dem och som vanligt när vi träffar husbilsvänner blir det ett par trevliga timmar med lättsamt prat. Att de dessutom har en otrolig utsikt från sitt hus gör det verkligen inte sämre.
Tänk när vi sedan vaknade på Kristi Himmelsfärdstorsdagen var himlen blå och temperaturen riktigt njutbar. Redan tidigt på morgonen samlades många familjer i Ulricaparken. Det är verkligen en otrolig lekpark med sysselsättningar för barn i alla åldrar. Dessutom finns många ställen för picknick och fikaraster.
Vi lyfte ner cyklarna (de har knappt används tidigare i år) för att trampa söderut på den gamla järnvägsbanken. Det är en del av Västra Centralbanan, som gick mellan Falköping och Landeryd. En stor delav denna är idag asfalterad cykelbana.
När vi precis lämnat staden passerar vi Skottek och campingen där. Här finns ett minnesmärken som uppmärksammar att Sten Sture d y träffades av en kanonkula och sårades dödligt i slaget på Åsundens is. Efter Skottek kommer vi snart till den 80 meter långa järnvägstunneln. 2020 kom ett konstverk hit som förenar nytta med nöje. Verket heter Nocturne och är av Greger Ståhlgren. Det är fem stolpar med blåsinstrument av mässing. I dem finns belysning som drivs av solenergi.
Här har Lars åkt tåg till Ulricehamn många gånger i sin barndom och ungdom, så en hel del nostalgi och minnen blev det. Vi passerar Marbäcks station som idag är renoverad till ett vackert privatboende. I Marbäck hittades Bredgårdsmannen, ett 10 000 år gammalt skelett. Senare har det visat sig vara ett av de absolut äldsta skelettfynden i Skandinavien. Det är verkligen en vacker natur vi har runt omkring oss och koltrasten förgyller hela upplevelsen med sin sång. Självklart blir det många fotostopp och med jämna mellanrum finns det picknickbord med en härlig utsikt.
Efter 15 km kommer vi till Vegby. Här ligger Café Sjöparken med en fin utsikt över Sämsjön. Här har det idag samlats många fika- och glassugna gäster, varav många precis som vi kom på cykel. Vad passar bättre denna dag än att festa loss på en strut med hemgjord glass från Löngårdhs Glass. De smaker vi valde smakade ljuvligt och kanske, kanske har vår favorit, Nora-glass, fått en konkurrent om titeln??
Vi strosade runt och njöt en stund i parken.
Sedan cyklade vi upp några hundra meter för att se om Lars svägerska var hemma. Visst var hon det och så skoj att träffa en pigg, snart 92-årig dam, som bor själv i sitt hus. Här blev vi bjudna på kaffe och nog är det härligt när det går att sitta ute och fika.
Sedan återstod det bara att trampa tillbaka till Ulricehamn. För mig är staden en nästan okänd pärla så vi tog en liten promenad upp till centrum. Vi passerade det vackra stationshuset som byggdes 1906 med Trolleholms slott som förebild. Den är numera byggnadsminnesförklarad och här finns bl a Turistbyrån.
I Åsunden ligger ett fint kallbadhus och därute finns också en restaurang.
Vi fortsätter upp till Storgatan, där flera gamla fina hus kantar gatan. Bl a ligger bokhandeln i ett hus som byggdes redan 1789.
Samma år byggdes rådhuset efter att det gamla brunnit ner. Under årens lopp har även polis och brandkår hållit till i fastigheten.
Naturligtvis passerar vi en av kändisarna i staden, ”Bleckknallen”. Det är en staty av Wanja ”Nones” Håkansson, från 1999. Bleckslageri var en viktig försörjningskälla i ulricehamnsbygden. Det var föremål av tunn förtennad järnplåt och bleckknallarna var gårdsfarihandlare som cyklade runt i bygderna och sålde föremålen.
Nu känner vi oss klara med Ulricehamn för den här gången och fortsätter österut för fler naturupplevelser.
bmlarsreseblogg 
Lämna en kommentar