Nu var det dags att göra ett besök i en annan del av Swakopmund. Vi skulle få åka med Hafeni Tourism Group på ett besök i Mondesa township. Mondesa var från början en stadsdel för den svarta befolkningen och är den snabbast växande stadsdelen. Hit hör också DRC, Democratic Resettlement Community, som grundades 2001 som en tillfällig bosättning för människor som väntade på ett subventionerat boende. I detta området finns ingen el och vatten får hämtas på speciella tappställen, medan flertalet av husen i Mondesa har el och vatten. Här finns skolor, sjukvård mm för de boende, men vilken standard det har vet vi inget om. Enligt en artikel ska Swakopmunds kommun ha byggt en mur, 2017, för att de som kommer in mot staden inte ska se den här stadsdelen och ”The Namibian”, den största engelskspråkiga tidningen kallade den för ”Wall of shame”.
Vi blev upphämtade med minibuss och de som sköter de här turerna är själva uppvuxna i Mondesa och större delen av intäkterna går till olika projekt i området.
Vårt första stopp blir vid marknaden där vår guide för dagen visar på olika matvaror som vi sedan ska bli serverade på den restaurang de driver. Torkning är den metod som används mest och både fisk och t ex spenat finns till försäljning i torkat skick.
Vi fortsätter sedan till en förskola och ”lågstadie” där några barn var, annars har skoleleverna sommarlov här på södra halvklotet. De små barnen visade sina kunskaper samt bjöd oss på sång och dans.
En av deras lärare var klädd i hererokvinnornas vackra kläder och vår guide berättade om hererofolkets seder och bruk. Kvinnornas huvudbonad är gjord för att likna ett kohorn eftersom kon är mycket värdefull och hemgiften ofta betalas i just kor.
All verksamhet här är mycket beroende av donationer och t ex Rotary donerar matpaket till ställen som den här förskolan. Naturligtvis lämnade vi också ett bidrag till skolan.
Vi fortsatte in i DRC och det är otroligt att folk lever hela sitt liv här och att de trots allt ser så rena och snygga ut. Husen här är byggda av vad som funnits tillgängligt ofta är det korrugerad plåt och några brädbitar. En prispall finns trots allt.
Här stannar vi vid ett hantverkscenter som invånarna byggt av tomma petflaskor fyllda med sand och sammanfogade med cement. Här får vi en lektion i språket med olika klickljud, inte helt enkelt att få till ett enda ett och när det dessutom fanns fyra olika… Här såldes olika hantverksprodukter tillverkade av invånarna och märkta med deras egna signaturer. Vi köpte ett par små vackra träskålar och ett armband, noga med att försöka gynna tre olika personer.
Våra timmar i Mondesa avslutades med en måltid på den restaurang som kollektivet drev. Där serverades vi kyckling, bönröra, spenat, en bit av något som liknade polenta, ett friterat bröd liknande en munk och naturligtvis maponelarver. De är nästan som ostbågar i konsistensen och ska vara en viktig proteinkälla (inte alls så otäckt som det låter).
Vi fick även njuta av afrikansk skönsång av en grupp ungdomar, kallade Rivonia. De hade en ”hembränd” CD-skiva som de sålde så nu har vi kunnat njuta av deras körsång även på hemmaplan. (Bilden på dem är hämtad från en av deras filmer på Youtube).
Det blev verkligen en eftermiddag som inte lämnade oss oberörda och nog undrar vi hur det ska gå i landet som efter pandemin har en arbetslöshet på 45-50%. Detta trots att landet har rika naturtillgångar i form av gruvor och att man nyss har funnit olja utanför kusten. Nu har ju landet inte råd att prospektera och utvinna detta själva utan har fått sälja ut sina fyndigheter till utländska bolag. Med politiker som dessutom är tämligen korrumperade ser inte framtiden alltför ljus ut.
bmlarsreseblogg 
Lämna en kommentar