Nu var det dags för en ny utflykt istället för en slappardag i Swakopmund. Vi hade anmält oss till en jeeputflykt i öknen med fokus på de små varelser som lever där och som vi vanliga aldrig fått se en skymt av utan en erfaren guide. Utflykten bokades hos ”Living Desert Adventures” och vi blev upphämtade vid hotellet, innan det bar iväg ut i sanden.
Vår guide, med tyskt ursprung, hade jobbat med de här smådjuren i över tio år och det dröjde inte länge förrän han tvärbromsade då han sett för oss osynliga spår i sanden efter en ”Namib Dune Gecko”. Det är en liten endemisk art som endast finns här i Namiböknen och har simhud mellan tårna. Huden är transparent och en del organ kan ses igenom den. Guiden grävde fram den lilla ödlan som grävt sig djupt in i sanden, i ett egengjort rör.
När vi beundrat underverket gjorde han ett nytt rör till den och snabbt fortsatte hon in och skovlade ut sand med sina ”simfötter”.
Vi gick en liten promenad och snart visade han oss en kameleont i en buske vi passerade. Inte är de vackra men otroligt så väl de smälter in i omgivningen.
Nästa stopp för att gräva fram en liten varelse i sanden blev en benlös ödla, FitzSimons burrowing skink, en liten ormlik varelse också endemisk i Namiböknen.
Vi åker vidare och vår guide får se spår efter en liten ödla som går under smeknamnet ”Dune Ferrari”, så vi misstänker att den var tämligen snabb. Det är helt otroligt att alla de här ödlorna kan leva här ute i det karga landskapet. Den ”bet” sig gärna fast i vad som fanns och en av våra kamrater fick ett extra örhänge…
Dessutom ska det finnas olika sorters ormar men några sådana hittade varken vår guide eller hans ”Spejare”. Istället åkte vi förbi en hög sanddyn och uppför den väggen försökte en hel hoper svarta skalbaggar ta sig upp. Ett par av dem blev infångade en kort stund innan de fortsatte sin väg uppåt. En del av öknens skalbaggar samlar in dimmans fukt för sin vätskeförsörjning.
När vi sett oss mätta på alla små djur fick vi en föreläsning om sanden i öknen och dess olika färger. På en del ställen skiftar dynerna i svart och där innehåller sanden järn. Han drog med en magnet över den svarta sanden och massor med järnfragment fastnade. När järnet sedan rostar får dynerna en roströd färg.
Vi fick sedan en tur ute bland sanddynerna på ställen där det var tillåtet att köra. Vi såg också några ute på fyrhjulingar, vilket guiden inte var så förtjust i då de körde på ställen de inte borde, just för djurlivets skull.
När vi kom tillbaka till Swakopmund efter en riktigt intressant utflykt var det dags att ägna några timmar åt den mysiga staden. Vi gick längs strandpromenaden, The Mole, bort till badplatsen och stadens fyr.
Sedan blev det en promenad på de mysiga gågatorna och när hungern började göra sig gällande beslöt vi oss för att dela på en pizza och vilken tur att vi inte beställde varsin!!!
Den här eftermiddagen var det dags för en ny gemensam aktivitet som verkligen är värd ett eget inlägg så som vanligt, fortsättning följer….
bmlarsreseblogg 
Lämna ett svar till Anita Avbryt svar