Nu har vi just kommit hem efter att ha firat B-M:s 70-årsdag hos tjejerna med familjer i Göteborg. Då börjar vi fundera på vart tiden har tagit vägen. Jag fick fram ett tjugo år gammalt album från mitt 50-årskalas, som blev sista gången jag firade födelsedag med buller och bång. Det blev både glada tankar när jag tänkte på det här kalaset med ett 80-tal gäster, släkt, vänner , grannar och arbetskamrater, samtidigt som en del tankar blev av det allvarligare slaget när jag insåg hur många av gästerna som inte finns idag. Att den äldre generationen gått bort hör väl till naturens gång, men många som var i vår ålder finns inte heller hos oss idag och då blir man ganska ödmjuk mot livet. Självklart både syns och känns det att det gått tjugo år sedan den dagen….
I lördags tog vi tåget ner till Göteborg och döttrarna hade fått i uppdrag att boka bord på valfri restaurang som de trodde passade de flesta. Det blev en indisk restaurang, Daawat – vilket ska betyda ”en fest för matälskare”. Det passade jättebra eftersom åtminstone jag är riktigt svag för indisk mat. Det fanns mycket gott att välja på och alla runt långbordet verkade nöjda med sina val.
När vi kände oss nöjda åkte vi alla upp till dotter Malin med fam på Guldheden där det blev lite bubbel innan det blev kaffe och ett par både vackra och goda tårtor från Steinbrenner & Nyberg. Att de sedan fick ihop underbara tårtor som passade alla trots gluten- och laktosintolerans och nötallergier gjorde inte saken sämre.
Uppvaktad av tjejerna blev jag också så nu ska vi gå på Arken Spa i Göteborg efter jul, så mysigt.
Fram på kvällen tog vi spårvagnen fram till Hotell Vanilla där vi bokat rum för natten och gissa om vi sov bra….
Idag hade vi två punkter på programmet. Vi tog en ganska kall och ruggig promenad längs Avenyn upp till Poseidon på Götaplatsen och Göteborgs konstmuseum.
Där visas utställningen; ILON WIKLANDs bildvärldar, Saga, äventyr och vardagsliv. Självklart upptar en stor del av utställningen hennes barnboksillustrationer till främst Astrid Lindgrens böcker om Mio min Mio, Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta m flera.
Hon har även skrivit egna bildberättelser, som ofta är självbiografiska där erfarenheterna av krig och flykt skildras. Hon var som 14-åring en av de över 30 000 personer som flydde till Sverige från Estland 1944.
Hon visar en helt annan sida av sitt konstnärskap som illustratör för Hemmets Journal.
Vi tittade även in på Hasselblads Center, där Hasselbladsstiftelsens utställningar visas. Där var det bl a en del verk av Ingrid Pollard som fått Hasselbladspriset 2024.
Sedan var det dags att ta spårvagnen ut mot Västra Frölunda och HEID-hallen där barnbarnet Edith skulle spela handboll med sitt HEID mot Sävehof. Det är så skoj att se dem ibland och eftersom det inte blir så ofta hinner det hända en hel del i deras handbollsspel mellan gångerna.
Efter lite ätbart återstod bara att ta tåget hem till Falköping igen och nu väntar en vecka med diverse göromål och skojigheter innan vi kan packa väskorna för ett par veckor på sydligare breddgrader…
bmlarsreseblogg 
Lämna ett svar till Alice Radomska Avbryt svar