När vi lämnade Sveg åkte vi tillbaka ett par mil norrut till Naturcampingen vid Mosättsbron. Det var två platser för camping, före och efter bron. Vi hade bestämt träff här med Linda och Pär (Reiselinda), då de är på väg norrut och vi söderut och här korsades våra vägar. Det var en underbar plats att övernatta på och det kändes nästan som att fricampa. Det kostar 100 kr att stanna över här och den summan kan man swisha eller batala direkt till en man som kommer förbi på kvällen. Det finns ett dass, soptunnor,ett par grillplatser och några bord med bänkar. Tyvärr kom regnet nästan samtidigt med vår ankomst så någon eld, grill eller utesittande blev det inte.
Vi fick hur som helst en trevlig eftermiddag/kväll tillsammans och tänk så trevligt det är att träffa husbilsvänner. Det här fotot tog Linda och lade ut på Instagram..
Nästa morgon var det dags att vinka hej då för den här gången och vi fortsatte söderut. Ett av våra stopp den här dagen blev koboltgruvan i Los.
Den har en lång historia, då man redan under 1600-talet fann koppar här, men halten var för låg för brytning. 1733 skaffade sig Henric Kalmeter brytningsrättigheter, då han trodde att malmen också innehöll vismut. Många av skogsfinnarna, som ägnade sig åt svedjebruk började arbeta här i gruvan. Det visade sig att malmen även innehöll det nyupptäckta grundämnet kobolt. Man anlade då ett blåfärgverk och det blev en betydande anläggning här mitt ute i vildmarken, då upp till 17 ton färgmassa producerades varje år.
1751 blev loos koboltgruva plötsligt världsberömd då Axel Fredrik Cronstedt upptäckte ett helt nytt grundämne, metallen nickel. Ett tiotal år senare avtog mängden malm och Loos Koboltverk gick i konkurs 1773. när malmen avtog grundade man istället ett glasbruk, men detta var bara i drift i åtta år.
Inte förrän 1989 samlades en grupp entusiaster i föreningen ”Loosgrufvan” och man rensade upp i gruvhålen. Efter trappbygge och bergförstärkning kunde gruvan visas för allmänheten i mars 1992.
Vi kände inte för någon tur i de kalla och mörka gruvgångarna, då vi besökt flera gruvor både här hemma och utomlands.
Däremot tittade vi runt i museet som är byggt över gruvan. Här fick vi också lära oss att det är skillnad på sten och sten…
Utanför museet hänger en flagga vi aldrig tidigare har sett och när vi frågar tjejen där inne, är det den lilla minoriteten skogsfinnar som 2022 fick en egen flagga, där det gröna symboliserar skogen, det röda elden, det gula rågen som odlades och det svarta står för marken efter svedjebränningen.
Nr vi åker därifrån passerar vi Nickelmonumentet, ”Form för nickel”, nere i byn. Det är en staty av Olof Hellström och den har faktiskt utsetts till Sveriges vackraste offentliga konstverk i ett TV-program?? Den är i vilket fall som helst ett minne av upptäckten av nickel.
Sedan fortsätter resan mot Ljusdal.
bmlarsreseblogg 
Lämna ett svar till Anna i Portugal Avbryt svar