När vi var här norrut förra gången var Nordkap ett givet mål, så den här gången tänkte vi åka till Havøysund istället. Då skrev vi om det besöket på bloggen:
http://bmlarsreseblogg.blogspot.com/2022/09/nordkap.html
Havøysund är ett litet fiskesamhälle med ca 900 invånare och ligger på Havøya lite sydväst om Nordkap. Precis som med Hamningberg är det vägen dit som är värd mer än vad resmålet är. Hit går en annan av Norges 18 Nationella Turistvägar. Sträckan är 67 km och vägen är i hyfsat skick även om den också här är smal , så det blir att köra sakta, men vem har bråttom?
Vi stannar på ett par rastplatser längs vägen och vyerna är otroligt vackra. Första stoppet blir vid rastplatsen vid Lillefjord och här träffar vi två svenska husbilar som just varit ute i Havøysund, där dimman legat tät. Det blir ett trevligt stopp med lite prat om resmål och vägar.
Vid Selvika finns nästa annorlunda rastplats där betong format gångar, grillplatser och fikabord i ett riktigt labyrintmönster. Vattnet i den lilla viken är alldeles turkosgrönt.
I Havøysund finns några olika ställen att stå på med husbilen men efter tips från Yvonne och Jakob (JoYtillsammans), som varit här, åker vi förbi samhället och högt upp på den yttersta udden.
Här ligger en stor vindkraftpark med 16 vindkraftverk och platsen finns med i Park4night. Vägen hit upp var både brant och grusig men väl på plats fick vi en sagolik utsikt mot Barents Hav. Klipporna stupar 200 m rakt ner i havet.
Här ligger också en restaurang, Arctic View, men den var stängd just nu så vi fick en lugn natt här tillsammans med en norsk husbil. (Tack och lov var vindkraftverken alldeles stilla denna dag). Någon midnattssol fick vi inte då det drog in moln…
Nästa morgon hade dimman dragit in och vi såg knappt vindkraftverken som stod bredvid. Vi åker ner till samhället, gör några ärenden och fortsätter den fina vägen tillbaka.
Nästa mål blir Hammerfest, som 2009 fick titeln världens nordligaste stad. Eftersom hela staden skövlades när tyskarna retirerade 1944 och ett gravkapell var den enda byggnaden som stod kvar är de flesta byggnader relativt nybyggda. Vi söker oss upp till berget Salen, med en fin utsiktsplats över staden. Här finns det en stor parkering där det är tillåtet att övernatta med husbil och vi blev definitivt inte ensamma här uppe.
Naturligtvis ville vi gå ner till centrum, som vi passerat med husbilen på vägen dit upp. Enligt en recension skulle det finnas en gångstig ner. Vi gick längs berget och hittade en ”stig” i gräset, som verkade gå neråt. Brant som bara den var det och hade vi halkat där vågar vi inte tänka på vad följderna hade blivit. Till slut kom vi ner på något darriga ben. Vi slank in på ”Isbjörnslubben”, The Royal and Ancient Polar Bear Society, vägg i vägg med turistinformationen. Klubben är världens näst största klubb, sett till antal medlemmar, i januari var det över 282 000 medlemmar. (Alla som besöker Hammerfest kan fylla i ett medlemskap). På museet finns det utställningar om arktiskt havsfiske och riskfyllda expeditioner, samt en hel del arktiska däggdjur och fåglar.
Sedan gick vi gatan ner mot kyrkan, som är från 1961 och byggd i armerad betong. Arkitekten Hans Magnus inspirerades av de triangulära torkställningarna för fisk. Vi tyckte kyrkan var enkel och vacker. Över altaret finns en trekantig glasmålning som visar gud Fader, Jesus Kristus och Den Helige Ande.
Sedan drar vi oss ner mot hamnen. här ligger ett tyskt kryssningsfartyg vid kajen. Här blir vi naturligtvis förevigade tillsammans med de främsta symbolerna för Hammerfest.
Efter att ha strosat omkring lite i staden var vi färdiga för att klättra uppför branten som vi kasat utför några timmar tidigare, fick vi se en gång som gick i zickzack längs bergssidan. Det var en stig som stadens befolkning byggde 1893 för att hjälpa folk att ta sig upp och ner för berget. Även om vi var lite andfådda när vi kom upp var det en stilla västanfläkt mot den vägen vi tog oss ner och efteråt var vi bara glada att inget hände.
Vi har verkligen haft tur på den här resan. När vi satt i husbilen och åt på kvällen började regnet åter falla, men vad gör det…
Nästa morgon åker vi till andra sidan viken till halvön Fuglenes. Där står Meridianstøtten, som restes 1856 till minne av den första mätningen av jordens storlek. Detta är den nordligaste mätpunkten på Struves meridianbåge och den sydligaste finns vid Svarta Havet.
Nu fortsätter vi rulla söderut men när vi tittar på kartan inser vi vilka otroliga avstånd det är och än finns det några planerade stopp kvar här uppe men nu får vi se var vi hamnar härnäst…
bmlarsreseblogg 
Lämna ett svar till Matts Torebring Avbryt svar