Det blev en gråmulen åkdag från norra sidan av Varangerfjorden, över Tana Bru och sedan längs Fylkesväg 98, som invigdes 1937 som sommarväg och då knöt ihop östra och västra Finnmark. Vägen är av varierande kvalitet men längs en del avsnitt är vyerna otroligt vackra även en mulen dag som denna. Vi stannar för en fikapaus, men ska sanningen fram fikade vi klart inne i husbilen för här fanns det mygg, trots den kala naturen.
Vi hade bestämt oss för att övernatta på parkeringen vid Silfar Canyon, för att gå dit nästa morgon då regnet ska ha upphört. Här fick vi en natt vi helst inte vill ha någon repris av. Här fanns det små mygg i mängder och de lyckades ta sig in i Laikan, troligen genom något luftintag så det blev till att ta fram alla tänkbara myggmedel och sedan blev det myggjakt. Det gick ändå ganska hyfsat och resulterade bara i ett fåtal kliande myggbett. Nästa morgon blev det dock att försöka sanera och tvätta bort blodfläckar efter jakten innan vi kunde fortsätta dagen.
Silfar Canyon är en del av Børselva och Nord-Europas största och mest dramatiska canyons. Den bildades efter många tusen år av erosion från floden och snösmältning från den senaste istiden. När vi nu, laddade med varsin Thermacell, gick iväg mot floden hade myggen försvunnit och så även regnet. Det var bara en kort promenad innan vi kunde njuta av det turkosgröna vattnet som verkligen såg kristallklart ut.
Vi gick längs floden åt båda håll och var nöjda med den fina naturupplevelse vi fått på morgonkvisten.
Vi fortsätter längs fylkesväg 98 och naturligtvis blir det stopp vid en av alla vackra stenstränder vid Porsangerfjorden.
Vi rundar sedan fjordens sydspets för att åka upp längs västsidan. Här tar vi av mot Trollholmsund för att besöka ”trollen” som gett orten sitt namn. Trollen vid Trollholmsund är 700 miljoner år gamla dolmitformationer och enligt sägnen kom trollen gående över vidderna. Med sig hade de en kista med guld och silver. När de kom ner till vattnet kunde de inte komma vidare så de letade efter några hål, stora nog att gömma sig i. När de inte lyckades med detta och solen gick upp förvandlades de till sten och där står de än idag.
Vi stannar på besöksparkeringen och vilken tur att vi inte är troll, eftersom vädret vänt och solen skiner från en blå himmel, något vi definitivt inte är bortskämda med på den här resan. Promenaden ut till ”trollen är en dryg km och går bl a genom beteshagar , där det växer en mängd olika växter. Hela tiden följer vi vattnet så promenaden är riktigt fin.
Ute vid stenformationerna slår vi oss ner en stund och bara njuter och ångrar att vi inte tog med vår lunch då det fanns picnicbord utställda och det fanns även en grillplats om vi hade velat använda den.
På vägen ut till Trollholmsund hade vi sett en parkeringsplats med en fin utsikt över vattnet så på vägen tillbaka stannade vi för lunch och en power nap i solen, bäst att njuta så länge det varar.
Sedan var det dags att fortsätta resan för vi hade planerat ännu en etapp den här dagen, men som vanligt; Fortsättning följer….
bmlarsreseblogg 
Lämna ett svar till Hannas krypin Avbryt svar