Många har rekommenderat oss att fortsätta norrut, drygt fyra mil, på den Nationella Turistvägen till Hamningberg och då är det inte orten som är den stora sevärdheten utan den spektakulära vägen dit. Naturligtvis lyder vi rådet och efter en bit ändras naturen och det känns som om vi kör genom ett månlandskap. Vägen är asfalterad och av hyfsad kvalitet även om den är smal men mötesplatser finns det ganska gott om så det fungerar riktigt bra.
I Vardö pratade vi med en norrman som ett par dagar tidigare sett en hel flock späckhuggare i en vik längs vägen. Den turen hade inte vi utan djurlivet inskränkte sig till renar, får och sex stycken tranor som gick på en åker (undra om de hade varit och dansat vid Hornborgasjön i våras?). Lite häftigare fåglar såg vi på vägen tillbaka men mer om det senare…
Vi närmar oss Hamningberg och har bestämt oss för att stanna över natten på den besöksparkering, som ligger strax innan samhället.
Hamningberg är ett avfolkat fiskeläge längst ut på Varangerhalvön. Det var ett tag det största fiskeläget i Finnmark med 250 invånare. Numera är vägen hit ut avstängd på vintern och det finns inga fastboende kvar. Vi tar en promenad igenom samhället där flera hus renoverats till sommarbostäder. Till skillnad från större delen av Finnmark, som brändes ner av den retirerande tyska militären, klarade sig en stor del av bebyggelsen i Hamningberg. Några befintliga hus uppfördes på 1800-talet och från 1720 till början av 1900-talet, under den s k promortiden, när många ryssar kom för att fiska finns det också en del hus kvar.
Ett café finns i packhuset men det hade begränsade öppettider och var för tillfället stängt. Plötsligt har vi verkligen kommit till vägens ände och det var bara att vända hemåt igen.
Vid vattnet stod ett fint minnesmärke och när vi läser närmare på informationsskylten är det ett minnesmärke över de räddningsinsatser som utfördes våren 1894, då det varnades om vindar med orkanstyrka samtidigt som en fiskebåtsflotta med mindre båtar befann sig ute på havet. Inget av ångfartygen ville gå ut men manskapet i ett alldeles nytt segelräddningsfartyg gjorde två turer ut på havet och räddade 36 personer. Vi tyckte minnesmärket var fint i viken med havet som bakgrund.
Kvällen bjöd på innesittarväder med åska och regn så de promenadslingor som gick åt olika håll fick klara sig utan oss.
Nästa morgon börjar vi åka tillbaka samma väg och plötsligt ser vi våra tyska grannar från nattens parkering, som kört av vägen på en liten avfart. Samtidigt får vi se vad som fått dem att stanna, nämligen två vackra havsörnar, som sitter på var sin sten i vattenkanten, ett tjugotal meter bort. Tyvärr kunde vi inte stanna på den smala vägen utan fick fortsätta ett litet stycke till. När jag väl kom ut ur bilen kunde jag bara se baken på de underbara fåglarna, som blivit skrämda när vår bil kom farande.
Nyttan av sociala medier kan ofta diskuteras men vi hade just pratat med våra grannar på morgonen om detta, och plötsligt på kvällen fick vi ett meddelande via Instagram från dem där han frågade om vi ville ha ett par foton på fåglarna eftersom de såg att vi inte hade kunnat fotografera dem. Vi fick även tillåtelse att publicera dem på vår blogg, så nu får även våra läsare se de fina örnarna. ”Vielen Dank, Jürgen, für die schönen Bilder”.
Photo: Jürgen Ulomek http://www.ulomek-foto.de
Photo: Jürgen Ulomek http://www.ulomek-foto.de
Visst är de otroligt vackra och en duktig fotograf är det som förevigat dem!
När vi sedan kom tillbaka till Vardö fortsatte vi till campingen i Vestre Jakobselv (där vi tillbringade en natt på vägen ut mot Varangerhalvön) eftersom det väntades ett riktigt oväder med mycket regn och häftiga vindar och då var det skönt att ha tillgång till el och en varm dusch.
bmlarsreseblogg 
Lämna ett svar till Znogge Avbryt svar