Vi fortsatte österut på Varangerhalvön, längs en av Norges nationella turistvägar. Den här kallas Varanger, eller Vägen till Ishavet och beskrivs som ”En resa i havets och himlens fluktuerande ljus – mot havets vidd och ett unikt klipplandskap”. Nu är målet Vardö, som är Norges östligaste tätort.
När vi närmar oss Vardö passerar vi Domen , ett berg 164 meter högt. 2020 etablerade Statens Vegvesen en ny rast- och utsiktsbyggnad. De tre byggnaderna är placerade så att det alltid går att hitta lä, oavsett vilket håll det blåser ifrån. Det finns även ett par grillplatser. Härifrån får vi en första skymt av Vardö.
Eftersom Vardö ligger på en ö, tre km från fastlandet fanns där tidigare en färjeförbindelse innan Norges första vägtunnel under vatten byggdes här. Den är 2892 meter . Väl ute i Vardö sökte vi upp ställplatsen i hamnen utanför Turistinformationen. Här hade vi utsikt över hamnen och solen blandades med moln och någon skur.
Efter lunch tog vi en promenad för att besöka Vardös främsta sevärdheter. Vi börjar med Vardö fästning. Det var kung Håkon Magnusson som beordrade det första bygget som stod färdigt omkring 1300. De åttakantiga fästningsvallarna som vi ser idag byggdes mellan 1734 och 1738. Nu hör fästningen till den norska marinen som har en symbolisk närvaro här och det finns en salutkanon som används den 17 maj och den dag då solen åter kan skönjas efter vintersolståndet. Det kan vi verkligen förstå är något att fira och förstod vi rätt är barnen lediga från skolan denna dag. Fästningens flagga har också en historia då det var den sista fästningsflaggstången i Norge som hade den norska flaggan hissad 1940.
När vi kommer upp till fästningen möts vi av en staty av kung Haakon VII. Han valdes till Norges kung efter unionsupplösningen med Sverige 1905. Vi går sedan in via Drottningens port.
Vi går och tittar dels uppe på fästningsvallarna och dels inne bland de små husen. Det sägs att den lilla rönnen utanför ett av husen är Vardös enda träd och att det sköts mycket väl för att överleva?? Inne i husen finns flera utställningar.
Vi fortsätter till en lite kusligare sevärdhet; Steilneset Memorial. Det är ett minnesmärke över de 91 personer, flest kvinnor som avrättades under häxprocesserna här under 1600-talet. Den långa byggnaden är byggd för att efterlikna torkställningarna för fisk och inuti finns en upphängd byggstruktur. Här inne finns texter om alla de avrättade, nästan kusligt i mörkret.
Bredvid finns en installation, ”The Damned, The Possessed and The Beloved” av Louise Bourgeois (mest känd för sin enorma spindel Maman).
När vi går tillbaka passerar vi flera statyer som minner om fiskets betydelse för staden.
Även Fridtjof Nansen står staty här, eftersom han seglade härifrån med fartyget Fram, 1893, på sin expedition mot Nordpolen.
Överallt där det är möjligt har måsar byggt sina bon och Oj, vilket liv det var. Vi gick riktigt fort förbi magasinen i hamnen för att inte få något oönskat i huvudet.
Vardö kyrka är en kyrka byggd i betong från 1958. Tyvärr var den stängd när vi promenerade förbi, men är ett landmärke som ses vida omkring.
När vi kommer tillbaka till ställplatsen har hamnen fått besök av ett av Hurtigruttens kryssningsfartyg och vi kan knappt förstå hur det har kommit in i den lilla hamnen…
Vad gör man då en kväll i Vardö? Nästan på andra sidan gatan från ställplatsen ligger Nordpol Kro, nordnorges äldsta näringsställe. Här hade Nansen sitt sista boende innan expeditionen fortsatte mot Nordpolen. Stället har funnits sedan 1864 och till 160-årsjubileet i år gavs ett eget jubileumsöl ut. Detta, Legacy 160, som är en ljus lager blev vad vi testade när vi gick dit. Lokalen var trevligt inredd och mycket av inredningen ska vara hämtad från Vardös historia.
Nu blev vi inga nattsuddare denna kväll för nästa morgon skulle det bli hyfsad tidig väckning….
bmlarsreseblogg 
Lämna ett svar till Britt-Marie Lundgren Holm & Lars Holm Avbryt svar