På midsommardagens kväll kom vi till Haparanda. Här hade vi sedan länge planerat ett stopp för att besöka Haparanda skärgård, en av de svenska nationalparker vi ännu inte besökt. När vi var här uppe för snart två år sedan hade båtarna just slutat gå för sommaren. Nu har vi haft koll på tidtabeller och biljetter men inte kunnat boka några eftersom vi inte visste när vi skulle komma hit upp. Det har funnits relativt gott om biljetter men när vi nu tittade på midsommarafton fanns det inga biljetter förrän nästa helg och vi kände att vi definitivt inte kunde stanna här i flera dagar för att eventuellt få några återbudsbiljetter. Nu får den nationalparken fortsätta att stå på önskelistan. Vi stannar över natten på parkeringen bakom IKEA, tillsammans med ett 20-tal andra husbilar. Då kvällen är fin tar vi en promenad längs älven fram emot centrum. Vi går förbi en del konstverk, viket alltid är trevligt. Det första heter Separation och är ett Krigsbarnsminnesmärke över de 80 000 finländska barn som under krigsåren 1939-1945 förflyttades från Finland till Sverige. Många av barnen reste med tåg över Torneå och Haparanda och passerade då denna plats.
Sedan kommer vi till TRANSIT, brevduvor på ett bord av Anja Persson. Den tycker vi är vacker.
Ett stycke längre bort passerar vi Herr Struves triangel, med information om det svenska världsarvet Struves meridianbåge som har en mätpunkt vid kyrkan på andra sidan älven.
Vi går upp mot det trevliga torget och trodde att vi kunde få en glass, men är det midsommardag så är det och det enda som bjöds var donuts i en kiosk, men det ville vi inte ha. På torget ligger Haparandas vackra Stadshotell som har en spännande historia. det invigdes 1900 och här skedde många möten då Haparanda var den givna kontakten mellan länderna i väst och de stora imperierna i öst, Ryssland, Persien och Kina.
Här står det också ett par stayer; Broar av Bo Holmlund och Norrbottenkvinnan av Sara Edström.
När vi kom tillbaka till Laikan kunde vi njuta av en vacker sol, som dalade…
På måndagsmorgonen blev det lite ärenden så vi kunde korsa gränsen till Finland med två fulla gasoltankar, full dieseltank och ett välfyllt kyl och frys. En välbehövlig vindrutetvätt blev det också, men den glädjen varade inte länge.
Vi brukar alltid stanna när vi korsar Polcirkeln och så också denna gång i Rovaniemi. Här blev det inget direkt positivt besök då vi tyckte det mesta var ett kommersiellt jippo byggt på att tomten ska komma från Rovaniemi. Här kan man året runt träffa tomten och dit var det kö… Dessutom finns det en hel temapark och många olika saker som bygger på vinter, jul och tomtar.
När vi fotograferat Polcirkeln i +25 grader och fixat oss lite lunch rullar vi vidare.
Tur att Lars var en uppmärksam chaufför då vi inte var ensamma på vägen…
Efter lite sökande i appen Park4night enades vi om att åka upp på berget Kaunispää, där det gick att övernatta på skidrestaurangens parkering. Utsikten skulle vara 360 grader och speciellt fin vid midnattssol.
När vi kom dit tog vi en liten promenad i solen.
Här fanns också ett torn, som vi fick läsa var ett triangelmätningstorn.
Detta har varit ett framträdande landmärke för vandrare här i Saariselkä. Vi var tvungna att undersöka vad triangulering är och fick då lära oss något nytt. Så här säger Wikipedia:
”Triangulering är ett sätt att bestämma avståndet till en punkt om man har två punkter med ett känt avstånd emellan. Ofta är avståndet man söker inte möjligt eller mycket svårt att mäta direkt och därför är en indirekt metod att föredra.
Triangulering är en metod som använts mycket länge för att mäta höjder och avstånd, till exempel har man hittat beskrivningar för triangulering i läroböckerna från det antika Egypten. Från 1600-talet fram till det att GPS-systemet skapades har triangulering använts för att skapa skalenliga kartor med noggrant uppmätta avstånd.”
Det blev en härlig kväll men det tyckte tyvärr även myggen, som vi nästan trott att vi skulle slippa här uppe på höjden där det inga träd fanns, så vi höll oss mestadels inne tills det var dags att gå ut och fotografera solen som aldrig gick ner utan bara dalade lite för att sedan vända.
En sådan tur vi ändå hade! Nästa morgon när vi vaknar är himlen alldeles täckt av moln och det faller ett lätt duggregn när vi fortsätter vår färd och efter några timmar är vi vid den norska gränsen….
bmlarsreseblogg 
Lämna ett svar till Matts Torebring Avbryt svar