Rubriken är titeln på den eminente Lasse Erikssons bok från 2005, men lite så jag känner just nu. Idag är det precis två veckor sedan jag gick in på Capio Movement i Halmstad och på eftermiddagen vaknade upp med en ny axelled. Vad har vi pysslat med sedan dess då?
Vi hann just komma hem så drabbades Lars av en förkylning som däckade honom fullständigt. Ett covidtest visade negativt men eftersom orken även nu snart två veckor senare är minimal så kanske vi tror det har varit så ändå. Den tänkta markservicen han skulle bidragit med gick om intet så nog var det tur att smärtorna efter operationen var så gott som försumbara. Förkylningen delade han frikostigt med sig av men hos mig blev den inte så allvarlig.
I fredags morse hade mitt bandage börjat släppa l kanterna så jag bokade tid hos distriktssköterskan för omläggning. Tack och lov såg det riktigt snyggt ut och om någon vecka ska stygnen vara förintade.
Sedan har jag kämpat på med det första träningsprogrammet, Axelina, 3-4 ggr om dagen och i morgon är det äntligen dags för besök hos fysioterapeuten här i Falköping för uppföljning och nya rörelser.
Visst vet jag att det ska ta 6-12 månader innan den maximala rörligheten uppnås men liiite över axelhöjd skulle jag vilja att det gick att lyfta armen. Nu får jag ju dessutom inte vinkla ut armen från kroppen innan sex veckor har gått för att muskeln som delades ska ha vuxit ihop igen. Det var det här med tålamodet….
Den här veckan har ändå livsandarna börjat återvända så i måndags återupptog Lars sin bowlingträning och eftersom det var vår årsdag sågs vi sedan på Pinos, enligt oss Falköpings mysigaste krog, för att äta lunch. Det blev en Cordon bleu för Lars och en krämig kycklingpasta för mig.
Det bokade firandet på Gullmarsstrand fick vi tidigarelägga när operationstiden kom, så nu fick det bli ett stillsamt firande på hemma plan.
… och lite vinst blev det med betoning på lite, men ändå!
Annars har vi ägnat veckan åt att röja lite bland gamla foton och minnas tillbaka till härliga resor vi gjort. Än så länge har det blivit ett inlägg om vår första gemensamma Afrikaresa till Botswana och fortsätter det kalla, snöiga och blåsiga vintervädret kanske det blir ett inlägg från Sydafrika också.
Vi försöker ändå komma ut och hämta lite välbehövlig frisk luft även om promenaderna varken blir långa eller snabba, för eftersom vi har all tid i världen lagar vi god mat och njuter av den så för att inte vågen ska slå i botten så behöver vi röra på oss. Igår festade vi på ett par rejäla bitar torskrygg med stekta trattkantareller och pepparrotskräm och idag blir det riktig husmanskost nämligen kålpudding, något som vi verkligen gillar….
Nu faller åter snön utanför fönstret och även om våren idag känns avlägsen när vi slår oss ner framför TV:n och tittar på skidskytte-VM så ser vi faktiskt kämpande snödroppar som tittar upp i rabatterna på sociala medier, så förhoppningsvis blir det en vår i år också.
bmlarsreseblogg 
Lämna en kommentar