Uttrycket ”Att börja på ny kula…” är väl allmänt vedertaget och nu känns det som om jag helt bokstavligen gjort just det…
I onsdags skulle jag vara på Capio Movements i Halmstad klockan 09 så morgonen började för min del med vatten, kaffe och äpplejuice, medan Lars försåg sig med en härlig hotellfrukost.
Väl där blev jag så väl omhändertagen. Vilka änglar det jobbar inom vår sjukvård och på den här avdelningen hade alla säkert gått charmkursen eller också var de bara underbara människor. Efter en sista skrubb blev jag körd mot operationsavdelningen och efter att ha fått en ordentlig nervblockad var det dags att gå in och ta plats på operationsbordet. 1,5 timme senare vaknar jag till igen och min gamla axelled där diagnosen förutom artros även var osteonekros av ledkulan (alltså att vävnaden höll på att dö), var utbytt mot en ny kula i metall och en ledyta i plast. Jag vaknar upp på avdelningen och sällan har kaffe och smörgås smakat så bra även om en var något narkosflummig.
Dygnet på avdelningen var verkligen som en bättre hotellvistelse med god mat, lagad i eget kök utanför avdelningen, och trevligt sällskap. Alla vi tiotalet patienter var ju lika glada över att fått tid för våra ingrepp, oavsett om det gällde höfter, knän eller axlar, och alla tyckte det var lite feststämning när deras operationer nu var utförda.
Nästa förmiddag blev en hektisk dag med samtal med sköterska, fysioterapeut, läkare och en kontrollröntgen där vi fick med oss ett par bilder på våra nya reservdelar.
Medan jag blev omhändertagen stannade Lars kvar en extra natt men operationsdagen blev en riktig innesittardag för honom eftersom det på klarspråk var ett riktigt skitväder. På torsdagen sken åter en blek vintersol så han fick en skön promenad längs Nissan ut mot hamnen, där han besiktade ett par ställplatser inför sommarens husbilsturer.
Efter lunch fick jag åka hemåt och på vägen hem gick Lars in och hämtade ut mitt recept med diverse piller. I efterhand känns det som om de knappt hade behövts eftersom allt gått så otroligt bra och jag håller mig i princip smärtfri med hjälp av några Alvedon.
Redan på fredagen kunde jag konstatera att den molande värk som varit en ständig följeslagare de senaste åren är försvunnen. Visst känns det men ett kylförband ger en otroligt bra effekt efter varje träningspass och de är åtminstone tre om dagen. Sedan har jag naturligtvis en hel del restriktioner om hur armen inte får böjas eller vridas men det är bara att lyda efter bästa förmåga.
Armen skiftar snyggt i nyanser från svart till mörkblått och lila men även det ska väl ha givit med sig innan det är dags för kortärmat…..
Nu ser vi med tillförsikt fram emot året som ligger framför oss och hoppas att livet som börjat på ny kula ska bli riktigt bra!
bmlarsreseblogg 
Lämna ett svar till Znogge Avbryt svar