bmlarsreseblogg

När det var dags att lämna Tavira, efter två fina veckor, blev det i ett tätt regn. Senare den dagen fick vi ett sms, eftersom vi registrerat oss på appen UD Resklar. Det var första gången vi hörde om stormen Ingrid som var på gång…

Vi sökte oss upp till den lilla byn Salir, ett par mil norr om Loulé, där vi hört att det fanns en bra ställplats. Vi åkte först och laddade LPG (fasta gasolflaskan), fyllde kyl och frys med mat, samt köpte ett kort med 20 dagars obegränsad wifi, då vi av väderleksrapporten förstod att det skulle bli mycket innesittande. Vi kommer upp till ställplatsen och här känns det riktigt bra att stå på en rejäl grusbädd och med alla gångar stenlagda. All service vi behöver finns; el, tömning och fyllning, dessutom duschar, toalett och tillgång till tvättmaskin.

Första dagen hade stormen inte nått oss så vi tog en promenad upp mot kullarna. Det var tur att vi gjorde det för ett dygn senare var grusvägen förvandlad till en liten å.

På natten blåste det upp så inte blev det mycket sömn så som det ryckte och slet i Laikan. Då var det skönt att veta att det inte fanns några träd i närheten av oss.

Sedan kom en mellandag där det utlovades en halvdag med uppehåll. Då passade vi på att ta en promenad upp till den lilla byn, högt uppe på sin kulle. Det var riktigt skönt även om det blåste, men himlen var mestadels blå och bara en lätt molnighet. På vägen upp till byn passerar vi rondellen med en minst sagt uppseendeväckande ödla? som utsmyckning.

Vi började med att ta sikte på kyrkan, som låg högst upp och därför var lätt att ha som riktmärke. Församlingskyrkan, kallas även Sankt Sebastians kyrka och om vägen dit kan vi väl säga att den gick uppåt, uppåt och sedan lite mer uppåt…

Kyrkan har under årens lopp drabbats av en hel rad olyckor. Först drabbades den av den stora jordbävningen 1755 och sedan av ytterligare två jordbävningar 1856 och 1969. På 1990-talet förstördes delar av kyrkan av en brand i ett trätak. Idag var den stängd så något kyrkobesök blev det inte.

Vi gick runt häruppe och beundrade utsikten innan vi fortsatte ner genom gränderna . Tänk så mysigt det är att strosa omkring i de här små städerna och byarna.

Nu är siktet inställt på slottsruinerna på en annan kulle. Det verkar som om var och varannan by här nere har haft sitt egna slott, färstning eller borg. Det här i Salir var en morisk fästning från 1100-talet som skulle skydda mot de kristna när de försökte återerövra området. Nu återstår bara ruinerna efter fyra torn och en del murar bland husen som är byggda nästan på murarna. Det är ändå trevligt att gå här uppe och största sevärdheten är nog ändå utsikten, bl a ser vi bort till vår ställplats. Här finns även ett litet museum, men det är inte öppet på lördagar och söndagar.

Vi tog också en promenad åt andra hållet från ställplatsen, för även här var det asfaltsväg. Här kantades vägen av fält med korkekar. Vi tycker de här träden är så häftiga. Tänk att de blir upp mot 200 år och under den tiden kan barken skördas upp till tjugo gånger.

Nu när stormen Ingrid dragit förbi dröjde det inte mer än något dygn innan den ännu kraftigare stormen Kristin drog in med kraftiga vindar och mängder med regn. Vi klarade oss ändå ganska bra då det på västkusten mellan Lissabon och Porto blev stora översvämningar och en hel del skador. Även i Silves, där vi tillbringade ett par månader svämmade floden över när de var tvungna att öppna en damm högre upp. Det kändes konstigt att se den här filmen från gatorna där vi gick i sandaler för några veckor sedan.

Nu blev det några riktiga innedagar och då blev det bl a våffelfika, färska jordgubbar och lite annat gott att äta medan vi tittade på hur en traktorgrävare försökte bygga en fördämning på grusvägen för att vattnet skulle ta önskad väg ner i ett stort dike. Detta lyckades riktigt bra.

Sedan blev det mycket TV-tittande, trots att herrarnas handbollslandslag tyvärr inte spelade bra nog för att ta sig till en semifinal. Jag tog också tag i min stickning där det ska bli ett par varma knästrumpor.

Efter åtta dygn såg det ändå ut som om vädret skulle stabilisera sig, åtminstone tillfälligt, så vi åker knappt tio mil norrut till Castro Verde, men som vanligt blir det fortsättning följer…