bmlarsreseblogg

Här i Tavira finns det helt andra möjligheter att använda våra cyklar mot när vi var i Silves. längs hela Algarves kust går en lång cykelled, Ecovia do Litoral. Således går den även genom Tavira och den här dagen tänker vi åka förbi den lilla fiskebyn Santa Luzia till Pedras D´el Rei.

Där går en liten gångbro ut till ön Ihla de Tavira och sedan kan man gå rakt över ön till Praia do Barril och den berömda Ankarkyrkogården, Cemitério das Ãncoras.

Det är ca 1,3 km tvärs över ön och vill man inte gå kan man åka med det lilla tåget som går fram och tillbaka.

Vi fick en härlig dag och när vi kom över till öns sydsida finns det en gigantisk sandstrand. Även denna ”vinterdag” är de utställda solstolarna upptagna och uteserveringarna är fullsatta. Vi tar en promenad längs den vackra stranden, men några badare ser vi inte till. Stranden är så lång att när vi ser ut mot horisonten ser vi att jorden verkligen är rund när horisonten kröker sig…

Den största sevärdheten här är ändå Ankarkyrkogården. Stranden här var förr boplats för fiskarna av tonfisk. Under fiskesäsongen maj till september var Barril hem för 80 fiskare och deras familjer. Husen från den tiden finns kvar och innehåller idag restaurang, café och ett litet museum.

När det traditionella fisket övergavs lämnades år 1964, 203 ankare nedgrävda.

Enligt en informationstavla symboliserar minnesmärket tre betydande förluster; den nära nog fullständiga utrotningen av blåfenad tonfisk i Algarve, försvinnandet av en traditionell fiskemetod och slutet för ett helt samhälle.

Det stora antalet ankare representerar inte fiskeflottans storlek utan det sättet på vilket man fiskade. Det innebar att de skapade en labyrint av nät som förankrades på havsbotten. I dessa fångades den blåfenade tonfisken medan mindre fiskar undkom.Vi tyckte det var både vackert och stämningsfullt att gå omkring bland de stora rostiga ankaren. Det blev många foton tagna även om vi självklart bara fick hålla oss på spångarna som omgav alla ankare.

När vi sett oss mätta var det bara att traska tillbaka längs tågrälsen. Nu hade vi också fått lära oss att tåget från början använts till att transportera förnödenheter till fiskesamhället och tonfisken tillbaka till Pedras D´el Rei.

Tillbaka vid cyklarna trampade vi längs vattnet till Santa Luzia. det är en charmig liten fiskeby och det sägs att byn är ”bläckfiskens Mekka”.

Här använder man gamla fiskemetoder som inte förändrats under generationer. Man fångar bläckfisken med hjälp av lerkrukor som fiskarna sätter ihop och sänker ner till havsbotten. I krukorna söker sedan bläckfisken skydd och fångas. Längs strandpromenaden ligger flera små restauranger, där troligen samtliga serverar ”polvo” (bläckfisk). Vi som inte har några bra erfarenheter av denna fisk tänker att ska vi äta bläckfisk någonstans så ska vi självklart göra det här i byn.

Våra val från menyn som endast fanns på portugisiska blev två olika varianter där vi fick en halv bläckfisk, den ena med ugnsrotad paprika i olivolja och vitlök och den andra med någon slags sås. Nu kan vi bara säga att det smakade fantastiskt gott och fisken var perfekt tillagad.

Efter vår måltid tittade vi lite längs strandpromenaden och i hamnen låg flera färgglada fiskebåtar som kanske snart skulle ge sig ut på nya fisketurer.

Vi cyklade hemåt och åkte då förbi en hel länga med fiskebodar som också såg lockande ut så kanske blir det en ny tur till den lilla byn. Hur som helst var vi riktigt nöjda efter vår härliga utflykt!