Nu var vi äntligen på väg ut från Windhoek och på väg till vårt första äventyr på resan. Vi hinner just ut ur staden innan öken och vida vyer tar vid.
Dagens mål är Namib Desert Lodge i Sesriem. Längs vägen ser vi oryx antiloper, eller gemsbock, som den också kallas. Den brukar sägas vara Namibias nationaldjur och finns avbildad i landets vapensköld. Dessutom ser vi resans första giraffer. Även om de stod långt bort och tuggade så är det lite speciellt att se dem så här i det fria och inte i något naturreservat.
Namib Desert Lodge var ett riktigt mysigt boende. Här var det vi gäster som var inhägnade. Vi bodde i bungalows med fyra rum i varje. Utanför fanns en liten uteplats där vi satte oss en stund innan middagen och njöt av utsikten som aldrig tog slut..
Utanför gården gick oryx, vårtsvin och pärlhöns. Dessutom såg vi strutsar och en schakal . Hur stora djur som oryx, med sina meterlånga spetsiga horn, kan överleva här ute i torkan kan vi knappt förstå, men de klarar sig på de få grässtrån och taggiga buskar som finnas. De är väl helt enkelt anpassade till den här miljön. Däremot kom både vårtsvin och pärlhöns innanför staketet och försåg sig av vad som fanns att äta.
På kvällen serverades en smakfull buffé under Afrikas svarta, stjärnbeströdda himmel, med olika kött- och fiskrätter, samt rikligt med grönsaker, goda ostar mm. Denna första kväll blev favoriten grillspett på springbock med ett kraftigt vitlökssmör.
Det blir definitivt inget nattsudd på den här resan eftersom vi ska sitta i bussen kl. 05 nästa morgon med medskickade frukostlådor.Detta för att vi ska besöka en av höjdpunkterna på resan; sanddynerna i Sossusvlei och de torkade, förstenade träden i Deadvlei. Vi har en timmes körning till grindarna till parken Namib Naukluft och dessa öppnar alltid vid soluppgången, vilken idag är 06:03. Det är en del fordon som köar så istället går vi ut och inväntar det spektakulära ögonblicket när solen stiger över bergskanten.
Sedan har vi ytterligare en timmes körning innan det är dags att byta till mindre fyrhjulsdrivna fordon. Det blir flera fotostopp för att föreviga olika sanddyner och det magiska nästan geometriska mönster som bildas av den fortfarande lågt stående solen. Det är så otroligt vackert så det blir många Oh! och Wow! innan vi kommer fram till parkeringen för fordonsbyte.
Efter ytterligare några km på sandvägar kommer vi fram till platsen där det är dags att börja gå. Vi delar upp oss i två grupper. Den ena som Lars går med, går upp för den stora sanddynen, kallad Big Daddy, som är över 370 meter hög, för att sedan komma ner från krönet till Deadvlei.
Jag (B-M) går istället den enklare vägen, som var 2,2 km till målet. Även här blev det stundtals två steg fram och ett steg bak i den lösa sanden. Deadvlei är alltså den torkade vita lerpannan mellan de höga sanddynerna. Deadvlei betyder ”Dött kärr”. Den bildades efter nederbörd, när floden Tsauchab svämmade över och skapade tillfälligt grunda pooler, där vattnet tillät träd att växa. När klimatet ändrades blev det torka och träden dog. De återstående skeletten av träd som tros vara 900 år är nu svarta och brända av den intensiva hettan. De har inte sönderfallit eftersom området är så torrt, så nu kan vi få komma och se de här otroliga vyerna.
Längs vägen ser vi våra kamrater som strävar upp längs sanddynens kam och så kommer här några foton tagna där uppifrån.
När vi kommer upp för den sista kullen (med skorna fulla av sand) och fick se Deadvlei kändes det nästan surrealistiskt.
Vi gick en stund och fotograferade nere i grytan, men så varmt det var. Heltäckande kläder, vatten och Resorb var bra råd vi fått och så självklart hatt!
Sedan kom Lars nedhasande i slänten och vi gick ytterligare en stund runt området innan vi vände åter.
När alla var samlade vid bussen åkte vi vidare för ett litet stopp vid Sesriemravinen innan vi återvände till lodgen. Nu var det ljuvligt med ett uppfriskande dopp i en av poolerna och slappa en stund på en solsäng i skuggan. Det blev åter en ljuvlig kväll med middag under stjärnorna.
Vår sista morgon på det här stället fick de som ville följa med vår härliga reseledare, Stina på en morgonpromenad. Det var ”uppställning” kl. 07 och redan nu lyste solen riktigt varmt så ”hatt på” var verkligen tvunget. Det var så skönt att röra på oss lite innan frukost eftersom en lång resdag i bussen väntade. Vi gick mot bergen, som en gång varit sanddyner men sedan förstenats. Längs vägen tittade vi efter spår från djuren som vistas där, bl a schakalens små spår.
Stina visade oss också ett enormt bo från kolonivävare (sociable weaver eller Philetairus socius) där flera vävarpar bygger sina bon så tätt tillsammans att det blir en helt enorm skapelse.
När vi kom tillbaka återstod bara frukost innan vi var redo för en ny etapp, den här gången ut mot kusten.
bmlarsreseblogg 
Lämna en kommentar